Obekvämt.

Sitter på en ytterst sen lunch. Gick upp på trean här i glasskrapan och tog mig en sallad. Men skit i det!

Två meter till vänster sitter ett herrskap, en kvinna, 35+, och man, 55+. Deras relation är osäker. Samtalen är extremt trevande. Kvinnan pratar mycket om sin hund, problem med tänderna, val och kval, gammal hund. Han säger inte så mycket. Han kan väl inte va hennes pappa? Eller? Kan han det? Har dom nyss lärt känna varandra? Är dom kollegor?
Nä, men dom ska gå på bio tillsammans, se en smalfilm. Märkligt. Jag förstår ingenting. Kvinnan pratar med en konstig röst, artikulerar sin skånska som man gör när man vill låta ordentlig. Han hmmar mycket, lägger armarna på magen. En bastant man. Oj, hejhopp, där kom insulinsprutan upp, tjoff i magen! Och så äter dom ihop. Är inte det konstigt? Jag äter sällan med folk jag inte känner, det blir så stor press på. Äta nyttigt, rester i tänderna, hålla besticken rätt mm. Men hon äter med pinnar-thaimat, det gillar hon. Inte hennes man, han äter vegetariskt, helst indiskt. Jaha. Hela tiden pratar dom. Där den ene slutar tar den andra vid. Tystnaden är dödlig i detta sammanhang.

Näeh, jag blir så obekväm av det här. Av att dom inte känner varandra, men att dom har en relation. Att dom äter tillsammans och ska gå på bio.
Usch, nu blev dom tysta. Tittar ner i tallriken.

Hunden är inte ens försäkrad! Obekvämt.

Löjlig jag är. Haha.