Känner ni er manade på ett varv mot mensvärk så tveka inte, kör på bara. Inte för att jag chansar och hoppar värktabletter, men ändå.
Öga för öga, tand för tand, värk för värk.
Ds.
Öga för öga, tand för tand, värk för värk.
Ds.
Söndagmorgon. Man vet fan aldrig i vilket skick man vaknar upp en söndagmorgon. Eller jo, man får ju en hint när man knoppar in, men man vet ändå aldrig riktigt.
Igår firade vi ju Olsson som fyller på måndag. I presang önskade hon sig matlagning till festen, så det fick hon såklart! Det blev riktigt bra, och det säger jag inte för att skryta, utan för att andra sa det. Också.
I alla fall, kalajet var riktigt bra, mysigt och det babblades som tusan, skrattades och skålades och massa folk på liten yta! Storcharm!
Efter några glas (eller pavor kanske) vin, började Spättan prata om att vi absolut skulle till Malmös glänsande kasino. Lät som en mycket festlig idé tyckte jag, tills ytterligare glas hade slunkit ner i gapet och jag insåg att det finns inte en chans att dom släpper in två luriga halvfigurer runda som bollar under skorna. Vi gick således och drack en öl i stället. Krogen hade tydligen en helt annan lust än vi och ville stänga ungefär 15 minuter efter vi kom. Som svar på tal och med en aningens tjyveri i fingrarna stal jag så praktiskt deras sista rulle toapapper.
Där är vi nu.
Kalasmössa igår. Betongkeps idag.
Som ni alla förstått har jag har jag haft en mindre svacka. Det här med tandvärk är verkligen inte min grej. Det visade sig att jag hade en såkallad Dry socket, inget jag kommer gå närmre in här på bloggen med risk att M kommer tappa läsare. Men det är bättre nu o jag vill passa på att tacka alla fina läsare för härliga rim o peppningar, det värmer ska ni veta!
Ikväll blir det kalas hos Hanna. Vi ska dit om en stund o hjälpa till med maten. Får se om jag kan vara till nån nytta, kanske kan hacka en lök eller så. O imorgon kära vänner, imorgon blir det gymmet! Utflykt o gymmet. Ni hör, det kommer bli en underbar helg!
Vad ska ni göra i helgen?
Vad ni än gör, ta hand om er o njut av de sista grå januaridagarna. Snart börjar våren o lyckliga tider, o vi vet ju alla hur jobbigt det kan bli.
Over and out, puss o kram, tack o hej..
/Spättan
Men nog om det.
Spättan har ju opererat ut en visdomstand i storlek och utseende av Afrika.
Hon lider.
Kan vi inte alla peppa lite nu? Jag känner att hon lite har tappat gajsten, humöret tryter, smärtan är som att leva under spetälsketiden.
Skriv gärna i rim, det tror jag uppskattas!
Heja Spättan, stackars barn.
Har du munnen full av garn?
Samlar du till kindpartaj?
Av all infektion kan du sy en kavaj!
Heja heja heja!!
Börjat titta på ny serie, efter första avsnittet är den spännande, många häftiga killar som gör upp.
En vacker dag vill jag ha en hoj, en med lång framgaffel, en sån som dundrar så folk blir irriterade.
Jag har en kompis som ska gifta sig till sommaren. Vi kan kalla henne Tjockis. Av henne fick jag helt oprovocerat ett tandfixarkit från Amerikat. Vilken grej!! Tänderna skiner som en is, om man nu kan säga så.
I alla fall.
Tjocke; jag lovar att spara några stryps till dagarna innan dagen. Lovar!
Annars har dagen arbetats till en början, sen en snabblur, och sen hem till mamma på middag och lite rödvin.
Nu, hemma igen, mätt och vinskön och tittar på P3-Guld.
Ledig imorn, planeringsmöte med fru Olsson inför hennes kalaj nästa helg.
Sen ska jag lata mig!
Vi har träffat en mysig bebis, och hans ytterst mysiga mamma, en jättestor hund och så småningom även myspappan.
Fikabröd, te, chokladbollar, blöjbyte, gos och mer gos!
Han är verkligen fin den lille mannen, och jag gillar honom redan. Nästa gång ska jag be honom titta på mig när jag pratar med honom.
Kanske om jag sätter en glödlampa i käften...varde ljus!!
Tack för ikväll!!
Först konstaterade vi att det var en grå dag, humöret var under skorna och vi ville egentligen bara sova...men!! så tog vi oss i den förbannade kragen och åkte till Ikea. I fickan hade vi allehanda presentkort som vi knapat ihop.
Det resulterade således i ovan byrå.
Medan Spättan stack på fika satte jag igång med byggnationen. Jag insåg snabbt och lätt att detta skulle ta mig timmar. Det gjorde det också.
När jag fått ihop själva skalet och några lådor ville jag testa hur fanskapet skulle se ut. Tjoff!! In med en låda. Tjoff!! Ut med..eller nähäpp, lådan satt fast. Alltså så fast som allt smör i Småland. Den gick inte att rubba.
Jag lämnade således bygget på stående fot, med rädsla för att jag annars skulle ta hela lortet och kasta ut genom fönstret...detta i kombination med något slags rovdjursvrål.
Men den blev fin, och funktionell.
På den står bland annat några kvistar Forsythia som vi fick av en gubbe på gatan. Anledning? Vi smög honom koden till porten där hans gamla flamma bor.
God natt.
Årgång 2010, av bästaste sort!
Den här bilden, när jag fick den så smälte jag som allt smör under solen. Vackraste barnet.
Det är något visst när ens äldsta vän får barn, en ny era skjuter ut i världen, nya milstolpar ska nås. Man blir på något sätt stolt, eller inte man, jag blir det! Jag känner mig liksom så deltagande, även om jag inte är den som mest springer ner dörrarna hos nya lilla familjen. Jag är där ofta i min tanke, oftare än familjen säkert vet.
Med tanke på historia och hur livet varit för nyblivna mamman kändes det extra bra när hon berättade att det var en grabb hon skulle få.
The K-legacy fortsätter, nya rötter sätts i marken.
Stolt och glad.
Finaste Z!
Kom att tänka på en sak nu när jag var ute med hunden.
Råkade tjuvlyssna lite på ett par vänner som stod och pratade några meter ifrån en, ur hundsynpunkt, väldigt intressant doftfläck. Eller va fan då råkade, jag gjorde det helt medvetet.
Låt mig gissa att åldern låg mellan 40-50 år på dessa vänner. En av dom var pappa till en ung dam som skulle fylla 22 år i april...eller vänta, vilket år var hon nu född? Han fick tänka efter en stund. Jo! 22.
Han beskrev hennes senaste två år som sovandes, någon slags förlängd tonårskoma. Väninnan förstod precis, hon hade egen erfarenhet från sitt eget hem, med sina egna valpar. De diskuterade lite fram och tillbaka, hur folk i tonårskoma beter sig, kräkte av sig lite.
Sen vände det.
Pappan berättade att hans unga dam minsann hade vaknat till liv. "Men nu!!"-som en uppenbarelse! Det är ett helt annat liv i henne, han kan se det, på riktigt! Hela hans röst ändrades, han fick ett helt annat schvung i talet. Stolt.
Vid det laget var Izac sen länge färdig med fläcken, och jag hade ingen ursäkt att stå kvar med stora öron längre.
Vad som slog mig?
Att föräldrar är ett fint släkte. De slutar aldrig tro på sina barn. Inte när vi är tre år och bara säger nä, inte när vi är fulla av lögner och skit upp till skalpen, inte när vi är totalt malplacé i diverse sammanhang, när osäkerheten skriker, när rösten har höjts till nivåer ingen orkar lyssna på och orden som rösten skickar ut mest består av det man aldrig säger till någon man egentligen älskar. När vi gör fel på fel på fel på fel och stegen är långa till att göra rätt, när vi testar gränser och klädstilar, sprit och resor, relationer och personligheter. När vi ska spara pengar, och slänger dom på skit, när vi lovar dyrt och heligt att aldrig göra så igen, aldrig mer!! Och så gör vi det igen.
Aldrig aldrig slutar dom tro på oss.
Fantastiska föräldrar.
Fan va fina dom är.
Idag har jag äntligen nosat reda på första avsnittet på 3e säsongen av Jersey Shore. Det var egentligen det jag ville säga.
Imorn visar jag de vandrande pinnarna, och kanske skryter jag om ytterligare tv-programsfynd.
God natt.
På tåget på morgonen äter hon en dubbelmacka (ja, vi har diskuterat ersättningsord, men hittar inga), och sen äter hon minst två mackor vid niosnåret, och sen lunch på det, och sen såklart fika på eftermiddagen, och sen middag när hon när Käppastan. Och jobbet står dom med frukt hela dagarna, hur bra är inte det?! Ja, asså, dom får inget annat. Hurdå menar du undrar jag? Jo, såsom julklapp eller nått. Men ändå mat. Frukt. Det är det bästa som finns.
Kolla bara bilden, hon har blivit dubbelt så mycket människa. Och äter dubbelt så mycket mango.
Framför allt funderas det på hur stort ett vanligt köksbord är. Är det 50cm? Kanske 60? Eller är ett helt vanligt köksbord helt enkelt 70?
Finns det ett mått på ett vanligt jävla köksbord?!
Idag har jag varit latman lagom och sen fick det va nog. Tog ett varv längs havet, även på havet. Hunden ville till Danmark, men jag tyckte att det var en aning långt. Vi vände hemåt och konstaterade att där var hjulspår vid Zlatans hus.
Nu är vi hemma, en mör hund och hans matte.
Puh.
Bienvenue!
Det var ett ordentligt kalas igår, taket lyfte nästan, fantastiskt!!
Idag har Spättan gjort en grym insats med markservicen, och jag har agerat lite smått värdelös.
Kära 2011, du ska bli comebackens år, och snart ska jag tvätta mig för första gången. Ja, asså inte idag. Imorn..
Tack alla!!