God måndag!

Kom att tänka på en sak nu när jag var ute med hunden.
Råkade tjuvlyssna lite på ett par vänner som stod och pratade några meter ifrån en, ur hundsynpunkt, väldigt intressant doftfläck. Eller va fan då råkade, jag gjorde det helt medvetet.
Låt mig gissa att åldern låg mellan 40-50 år på dessa vänner. En av dom var pappa till en ung dam som skulle fylla 22 år i april...eller vänta, vilket år var hon nu född? Han fick tänka efter en stund. Jo! 22.
Han beskrev hennes senaste två år som sovandes, någon slags förlängd tonårskoma. Väninnan förstod precis, hon hade egen erfarenhet från sitt eget hem, med sina egna valpar. De diskuterade lite fram och tillbaka, hur folk i tonårskoma beter sig, kräkte av sig lite.
Sen vände det.
Pappan berättade att hans unga dam minsann hade vaknat till liv. "Men nu!!"-som en uppenbarelse! Det är ett helt annat liv i henne, han kan se det, på riktigt! Hela hans röst ändrades, han fick ett helt annat schvung i talet. Stolt.

Vid det laget var Izac sen länge färdig med fläcken, och jag hade ingen ursäkt att stå kvar med stora öron längre.

Vad som slog mig?
Att föräldrar är ett fint släkte. De slutar aldrig tro på sina barn. Inte när vi är tre år och bara säger nä, inte när vi är fulla av lögner och skit upp till skalpen, inte när vi är totalt malplacé i diverse sammanhang, när osäkerheten skriker, när rösten har höjts till nivåer ingen orkar lyssna på och orden som rösten skickar ut mest består av det man aldrig säger till någon man egentligen älskar. När vi gör fel på fel på fel på fel och stegen är långa till att göra rätt, när vi testar gränser och klädstilar, sprit och resor, relationer och personligheter. När vi ska spara pengar, och slänger dom på skit, när vi lovar dyrt och heligt att aldrig göra så igen, aldrig mer!! Och så gör vi det igen.

Aldrig aldrig slutar dom tro på oss.

Fantastiska föräldrar.

Fan va fina dom är.